Som rubriken lyder så undrar jag verkligen vart tiden tar vägen. När jag kollar på vår älskade lilla kille när han somnat så gott, så tänker jag bara på hur fort allting har gått. Den där lilla, lilla bebisen man fick upp i famnen vid förlossningen har vuxit och blivit en stor, busig, envis, (som Roos-släkten, min mormor hette Roos i flicknamn. Enormt envis) sprallig och glad kille. MEN... också otrolig mammig... Har kommit in i en sådan period och till mestadels så blir det mängder av tårar så fort jag bara går en meter ifrån. Jag HOPPAS att det snart kan vända. All denna kärlek som finns för denna lilla krabat är helt obeskrivlig. En kärlek som bara växer sig större och större! 

Mamma älskar dig massvis busunge ❤ vad vore jag utan dig min skatt??