Maj månad var äntligen här och det skulle betyda att det, enligt ultraljudet, var 16 dagar kvar till beräknad förlossning. Den 1 maj på kvällen fick jag ett samtal från min bror om att han nu hade blivit pappa. Lyckan spred sig inom oss och vi väntade ivrigt på att få se bilder på den lilla skapelsen. Min mobil plingade till och där fick vi se lilla Liam som nyligen kommit till världen. Lusten på att få ut sin egen skatt då var stor och jag märkte på Jonas att även han nu var otålig och ville ha ut vår lill* som gömde sig i min mage.

 

Dagarna gick. Jonas jobbade på som vanligt och jag gick hemma och väntade. Jag försökte med allt. Var ute och powerwalkade näst intill var dag för att få fart på livet där inne. Värkarna kom, men gick över efter en stund. Så höll det i sig fram till den 12 maj. Jag skulle gå på toaletten och märkte då att det inte bara var kiss som sipprade ut när jag satt på toan, utan något mer kletigt och slemmigt. Slemproppen!

Jag blev genast jätte nervös eftersom att det endast tog två till tre dagar efter det att min brors tjejs slempropp gick, till det att de hade deras lille ute hos sig. Mina värkar hade ju dessutom ändrat karaktär och var mer ”regelbundna” än innan.  Jag messade min mamma och min bror Magnus (som förövrigt bor på andra sidan jordklotet) sedan sprang jag in till Jonas i sovrummet och sa att proppen hade gått.  Alla blev nervösa och telefonen ringde i ett de kommande dagarna. Alla var lika nyfikna och förväntansfulla inför hur lång tid det skulle ta innan det var dags.

 

Dagen efter, alltså den 13 maj, åkte jag med ut till min bror för att hälsa på deras nytillskott. Min bror var redigt nervös och ville helst inte att jag skulle komma med tanke på hur det låg till med mig. Jag dock, höll inte med och kände att jag skulle orka med en dagsutflykt till honom. Lilla Liam var jätte söt och nu var man ännu mer sugen på att få ut sin lill* i magen.

På vägen hem kände jag mig inte riktigt bekväm med att sitta i bilen en sådan lång sträcka som det ändå var mellan oss. Det var jobbigt och värkarna kändes obehagliga och jobbiga. Jag kom slutligen hem och la mig i soffan för att vila. Helt ovetandes om hur natten skulle komma att bli…

 

…vi gick och la oss runt 23 tiden och värkarna var starka. Jag låg och vred och vände på mig, men inget hjälpte. Värkarna var fortfarande oregelbundna men nu ändå med mindre mellanrum än de som jag känt av tidigare. När jag tillslut inte stod ut längre ringde jag till förlossningen där de sa åt mig att andas rätt. De andades med mig i luren och jag kunde kontrollera värkarna på ett helt annat sätt. Men trotts detta kunde jag inte somna om. Efter att ha vart vaken hela natten, väckte jag Jonas vid 5 tiden på morgonen och bad om att åka till förlossningen. Där fick vi reda på att det minsann har startat, men att jag inte var öppen mer än 1 ynka centimeter. Jag fick ”dundertabletter” och sedan åkte vi hem igen och sov. De timmarna jag fick sova där på morgonen var helt ljuvliga! Fredagen var här och det var bara två dagar kvar till beräknad födsel.

 

Fredagen den 14 maj var dagen då det var dags vårmarknad i Borås. Trotts mina starka värkar och vårat besök på förlossningen under natten, ville jag åka ner till stan för att kika på marknaden. Vi gick ett par varv och vilade med jämna mellanrum. Man var ju inte den snabbaste kvinnan direkt. Magen var stor som en badboll och hela jag var svullen. Vi hittade lite småsaker och en supersöt tröja till Bulan. Dagen gick skapligt och jag hade mina värkar, men inte så som under natten. Kvällen kom igen och jag böna och bad om att jag skulle få sova denna natten…

 

…timmarna gick och jag kunde inte somna. Värkarna tilltog som aldrig förr och jag visste ännu en gång inte vart jag skulle ta vägen. Ringde till förlossningen vid fem tiden även denna natt och vi fick komma in. Lördagen den 15 maj var här. De kopplade på CTG och vi fick nu bekräftat att de riktiga värkarna hade startat. De ville kolla hur mycket jag hade öppnat mig och nu var det 3 centimeter. Denna gång fick jag stanna för att få sova ett par timmar. De gav mig en morfinspruta och gisses vilken dunderspruta det var. Jonas åkte hem för att sova men kom tillbaka några timmar senare. Inget hade hänt under dessa timmar jag fick sova. Jag var fortfarande öppen endast 3 centimeter och de tyckte att jag skulle få åka hem och sova istället för att vara kvar på sjukhuset. Jag fick med mig ”dundertabletter” hem som jag valde att spara till kvällen för att ha en chans till att sova. Ack så fel vi hade…

 

Mina etablerade värkar startade 19.00 samma kväll. Jag tog mina tabletter, men inget hände. Vi gick och la oss, jag böna och bad för att jag skulle få somna, men ikke. Jag väckte Jonas för tredje natten i rad, vid midnatt, och sa att vi måste åka in. Värkarna var värre nu än någonsin. Men gråten i halsgropen sa jag till Jonas att han gärna fick stanna i bilen om han ville. Han kunde ju få sova där medan jag var inne på förlossningen och pratade med dem. Det ville han ju såklart inte, utan följde med mig in. Där tog det nästan tio minuter innan de kom och öppnade för oss. De tio minuterna kändes som en hel evighet. Värkarna var så starka att jag inte kunde kontrollerna dem riktigt och Jonas fick stå och tjata på mig om att andas rätt. När vi väl kom in blev vi undersökta och jag hade nu öppnat mig fem centimeter…

 

…Klockan 01.05 söndagen den 16 maj blev vi inskrivna.  Nu var den beräknade födelsedagen här. Jag fick återigen en morfinspruta för att kunna somna. Dock hjälpte den inte lika mycket denna gång som natten innan. Fick ringa på personalen varje timma för att få en varm handduk att lägga på sidan för att dämpa smärtan. Jonas låg sött och sov i en säng jämte mig. Morgonen kom och värkarna hade nu vart igång sedan kvällen innan.

 

Vid 09.00 bad jag om att få lavemang. Jag kände mig förstoppad och ville bara få ut allting i tarmen. Vi gick iväg till ett annat rum, då jag inte ville att Jonas skulle höra mig sitta och trycka och fisa som en tok i toan utanför vårt rum. Haha…  Fick dock inte ut så mycket när jag satte mig på toaletten och valde då att gå tillbaka till rummet. Då satte det fart! När jag var precis utanför rummet kände jag att det var panik dags att gå på toa. Jag satte fart mot toaletten. Men när jag kommer fram och ska ta tag i handtaget upptäcker jag att det är upptaget. VAD GÖR JAG NU? Jag gick fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ingenting hördes inifrån toaletten. Nu var det verkligen panik. Jag kommer att, ursäkta ordvalet, skita ner mig! Jag ”sprang” för att leta efter en annan toalett. Tillslut hittade jag en, dock vid en annan patients rum. Men vad skulle jag göra? Inte ville jag göra i byxan heller? Det var verkligen i sista sekund som jag fick pusta ut inne på toaletten. Tacka gudarna för att jag hann. Efter att ha suttit där inne och konstaterat att jag fått ut allt gick jag snällt tillbaka in till vårt rum. Jag frågade Jonas om det var han som stängt in sig på toaletten innan, och visst fasiken var det det! Som vi skrattade åt allt då. Tiden gick och värkarna blev bara värre och värre. Vid 10.43 blev vi flyttade in till ett förlossningsrum. CTG kopplades på. Jag var nu öppen 7 centimeter. Minns att jag hade svårt för att lägga mig ner. Ville inte, kändes bäst att få stå upp medan värkarna kom…

 

…Då hade allt startat och inom några timmar skulle vi ha vår Bula hos oss. När jag tillsist fått lagt mig, var barnmorskan snabb med att ge mig lustgasen. I början mådde jag lite illa av gasen, lukten var något speciell och det kändes konstigt att andas i den. Hon bad mig att andas i den när jag kände att värkarna startade. Sagt och gjort… jag blev helsnurrig och skrattade glatt åt det hela mellan värkarna. Jag bad Jonas flera gånger om att prova lustgasen. Tillsist fick jag honom till att prova. 11.20 tar BM hål på fosterhinnorna och jag känner hur det forsar ut alldeles varmt vatten. Vattnet var klart och tydde inte på någon avföring. Vid 12.00 sa jag till Jonas att han skulle säga till mig när klockan var 18.00 att det förhoppningsvis då var över.

Nu var det verkligen igång. Vi hade pratat om att jag ville ha ryggmärgsbedövning. Allt som gör denna smärta lite lindrigare var något som jag verkligen ville ha. Värkarna kom och gick, de blev starkare och starkare. Min barnmorska ökade på dosen med lustgasen med jämna mellanrum och jag hamnade mer och mer i min egna lilla värld som kändes långt, långt borta från de andra i rummet. Jag vaknade mer eller mindre till då jag hörde att barnmorskan sa till mig att det kanske var försent nu med att lägga en ryggmärgsbedövning.

 

-          NEEEEJ! Skrek jag. Jag sa ju att ni skulle säga till i tid. Jag ville ju ha den bedövningen.

 

Barnmorskan gick iväg och kom efter en kvart tillbaka och sa det att läkaren var på väg. Det var på håret att jag inte skulle få någon bedövning. Men tack och lov så hann vi i sista sekund. Jag minns hur läkaren sa till mig att ligga helt stilla. Långt, långt borta (som jag kände mig att vara) svarade jag att det inte var så lätt nu när värken kom. När den väl gett med sig la han bedövningen. Jag kände ingenting. Om det nu skulle kännas så var det ingenting jämt emot värkarna. När det var klart sa han till mig att det skulle bli bättre och bättre för varje värk som kom. Smärtan skulle avta en hel del. Jag låg nu på sidan och det var riktigt jobbigt att handskas med värkarna i den positionen. Jag ville bestämt ligga på rygg. Mina krystvärkar startade 14.24 och jag krystade som aldrig förr. Stackars Jonas som satt och höll mig i handen fick nästan sin hand krossad av mina krafter.

 

15.00 var det dags för skiftbyte hos personalen. Jag blev tok nervös och ville bara ha kvar vår nuvarande BM som hjälpt oss så här långt. Dock blev det inte så utan jag fick en ny, toppen bra, barnmorska. Mina krafter började ta slut och jag hade nu hört i 36 minuter att det vart nära och att vid nästa krystning så skulle Bulan vara ute. Ikke… de försökte att få i mig energidryck för att ge mig nya krafter. Vid 15.20 får de klippa mig och vid 15.42, efter flera långa och smärtsamma krystningar kom Bulan ut.

 

-          Det är en kille hör jag Jonas säga. Du hade rätt älskling!

 

Jamie vägde hela 3830 gram och var 51 cm lång. Jag var så lycklig och några tårar föll ner för min kind. Jag tittade på Jonas och sa det att äntligen har vi vår skatt hos oss. Lyckan var så stor. Jonas fick klippa navelsträngen och sedan fick jag upp honom på bröstet. Efter några minuter gjorde jag ett sista krystning för att få ut moderkakan. Nu var förlossningen över och all smärta var som bortblåst. Min BM la bedövning och började sedan att sy ihop det klippet som blev. Jag kände ingenting och låg bara kvar på sängen med vår lilla prins på bröstet. Vem hade kunnat ana att han skulle hitta ut på exakta datumet?