Onsdagen den 2 november hade vi tid hos läkaren för Jamie. Han skulle få ett rus och sedan fått klippt strängen under tungan lite. (Detta för att han ska få slippa att få det svårt med uttal när han blir äldre.) Vi gjorde som vi blev tillsagda. Jamie skulle fasta från 00.00 natten till onsdagen. På morgonen när han vaknade och förstod att han inte skulle få sin välling blev han rosenrasande. Vi hade skrikkalas deluxe här hemma och mitt i allt detta kaos skulle vi försöka oss på att sätta fast två bedövningsplåster i vardera armveck. Vid halv 8 tiden var vi på säs och snart var det dax för minioperation...

Vi fick inte vara båda föräldrar med inne så vi bestämde att jag skulle följa med in. Allt gick kanon och Jamie hittade sig några roliga leksaker att leka med. Vid halv 9 tiden fick han "ett rus" i rumpan och efter 10 minuter blev han jätte groggy. Vi blev informerade om hur enkelt allt skulle gå till och hur snabbt det skulle gå. Dock, så otroligt känslig som jag är klarade jag inte av att se honom vara så långt borta och att vara med in till operationssalen. Så med tårar i ögonen jag bad sköterskan att hämta Jonas istället. Jag tror att jag satt där ute i 10 minuter och sedan kom Jonas ut och berättade hur det hade gått...

Han hade först skrattat lite åt Jamie eftersom att han tyckte att han såg och agerade så roligt. När de sedan skulle vidare in till operationssalen så började allt gå åt skogen... Våra bedövningsplåster ville inte hjälpa och de kunde inte hitta bra kärl i armarna.Vilket betydde att han var tvungen att sövas via mask, det skulle ju igenteligen inte behövas. Mitt i all gråt hade han somnat av masken. Han hade verkligen kämpat stort för att inte somna och det var folk överallt. I detta läget när Jonas berättade detta var jag glad över att vi bytte. Jag hade brytit ihop annars... Detta var första tabben på ett så litet ingrepp...

Nästa kom vid uppvaket. Jag satt vid hans sida i ca 15 minuter och sedan vaknade han. Jag hade blivit informerad om att om han inte får sova ruset av sig skulle han vakna och vara fly förbannad då han är i en "annan värld" inte riktigt vaken och inte riktigt sovande. Han vaknade givetvis för tidigt. Det var riktigt jobbigt. De kunde inte heller söva honom igen eftersom att de inte hittat kärlen i armvecken. Jag fick försöka att lugna honom, men det var stört omöjligt. Att bära honom in i ett annat rum var inte heller det enklaste då han blev som en räka. Efter många om och men fick vi honom lugn genom att ge honom välling. Han fick i sig närmare 310 ml. Han var redigt hungrig och det förstår jag! Vi fick sitta och mysa och kolla på tv för att han skulle återhämta sig så gott han kunde. Även här byttes vi av lite och Jonas fick komma in och mysa med honom. Vid strax efter 10 tiden fick vi åka hemmåt igen och Jamie fick med sig två fina nallar som nu sitter fint i hans bokhylla.

Det var jobbigt, känslomässigt. Jag lipar ju i stort sätt för minsta lilla. Men han klarade det bra, trotts dessa små missöden. Idag mår han bra och det gjorde han även på eftermiddagen efter operationen. Han somnade påvägen hem från sjukhuset och sov ända fram till 14.00. Mammas lilla älsklingskille! Så duktig!