Trottsade mitt illamående och tog med mig Jamie och Fidde ut på en promenad. När jag gått längs med stora vägen i max 2 minuter så känner jag hur jag måste kräkas.. Happ, vänder mig om in imot busken och låter det ske. Trevligt det måste ha sett ut för de förbipassreande på andra sidan vägen och för de härliga som passerdade förbi i sina bilar. Deras tanke var väl säkert, happ hon är gravid!!?

Efter det var jag fit for fight igen och vi gick för att möta upp Kristin. Tog oss en minirunda innan jag insåg det att det här kommer inte att funka. På tillbakavägen fick jag göra lite småpauser och lägga mig på marken. Krafterna var som bortblåsta. Kristin var så söt och sa att jag inte behöver gå hem själv, så hon följde mig hela vägen hem till dörren. SÖTASTE ♥ Ett tag där trodde jag att vi aldrig skulle komma hem (och då hade vi kanske max 10 minuters väg kvar) Men hem kom vi. Gjorde iordning ett glas med saft och hällde i lite druvsockerpulver. Efter det gick jag och la mig i sängen tillsammans med Jamie och vi sov i en timma. Nu mår jag bättre igen och har till och med fått i mig lite mat.

Ikväll är tanken att jag ska umgås med Jossan. Men hon får välja själv hur hon vill göra. Även denna gång, som så alla andra så blir jag dålig och kräks när vi ska ses??? FATTAR INTE??!