Mitt allra bästa barndomsminne var nog från när jag gick i förskolan året innan jag skulle börja i ettan. Vareviga dag var det en kille vid namn Daniel som väntade på mig för att sedan jaga mig upp till min mamma som stod och väntade på mig. Minns att jag i den stunden tyckte att det inte vart så kul. Efter ett par gånger vill man inte bli jagad längre... I alla fall, mamma hade alltid små kärlkeksbrev som väntade på mig och gissa vilka de var ifrån? Jo just det, från Daniel.

Han ville inte lämna breven till mig personligen utan han gick fram till min mamma och lämnade dem innan jag slutade förskolan. Haha... så gulligt! När jag sedan fick läsa breven var den där jobbiga känslan efter att ha blivit jagad runt halva skolgården som bortblåst. ;) Jag minns så väl hur han ser ut, alla gånger som jag kikade i min skolkalender och ritade ett litet hjärta runt hans huvud. Han fick mig på fall minsann! hihi...