Har aldrig gillat doktorer eller sjukhus. De säger sig tro att det är en och annan sjukdom när det kan röra sig om något helt annat. Menar inte att det onda jag har i bröstet kanske kan vara något annat. Men jag har vart med om doktorers slarv innan och fått lida en hel sommar tack vare detta.

För några år sen fick jag magont, och då menar jag riktigt smärta. Inte en liten smärta som mensvärken kan ge (fast de kan ge starka smärtor också) men tänk er den värsta smärtan i magen. Du kan inte sova, du vet inte vart du ska ta vägen för att hur du än ligger, sitter eller står så finns det inget som får bort smärtan. Värktabletterna dövade det lite granna, men ikke fullt ut. Så levde jag under en hel sommar, fick gå hem från skolan då den djävulska smärtan kom. Så en natt när jag åkte in till sjukhuset för, vad kan det ha vart?, 6 eller 7 gången. Så var det en nonchalant doktor som undersökte mig ordentligt. Han kom äntligen fram till att det var min blindtarm och att det var akut operation som gällde. Så då lades jag in runt 2 på natten och vid halv  7 på morgonen var det dags att sövas och opereras... Måste säga att den natten tyckte jag inte om den doktorn, han var som Dr. House. Samma sätt och samma stil. Han sa till mig och lovade att det bara skulle bli ett litet snitt där de skulle ta ut blindtarmen, det lugnade mig eftersom att jag inte ville ha ärr på magen. När jag sedan vaknade upp efter operationen fick jag syn på tre plåster på magen. Då blev jag ledsen och besviken. Det visade sig att de hade gjort två titthål. Ett i naveln och ett nedanför midjan... Det tog sin tid att komma på benen igen efter operationen, men jag skulle ge mig fan på att åka på en shoppingrunda i Göteborg bara två dagar efter. Det gick, sakta men säkert tog jag mig igenom nordstan och alla butiker, envis som jag är. Nu idag, och efter operationen, är jag överlycklig över att jag fick träffa den doktorn den natten som undersökte mig. Annars hade det kunnat gå illa...

Efter denna lilla historia är jag inte så mycket för sjukhus och doktorer. Inte heller efter att jag var där i början av sommaren med min onda arm... Nej, jag litar helt enkelt inte på dessa stållar. Men en dag kanske jag kan få upp fortroendet igen? Har ni vart med om något liknande?