Känns som att 2009 är ett år av dystra minnen och ledsna miner. Hur kom det sig att allt kom så hastigt och lustigt? Bara poff och allt är kaos. Just nu saknar jag allt skrivande. Kanske skulle jag pluggat vidare, kanske skulle jag inte ge upp drömmen om att bli journalist. Dessvärre slocknade alla mina journalistdrömmar den dagen vi var på studiebesök i Malmö med skolan. "Det är ingen ide att tänka på att bli journalist. Tänk om, det är fullt av dem där ute. Du kan inte försörja dig på det, bara frilansa..." Tack för att du sa det till alla i gruppen. Tack för att du gjorde att min och många andras drömmar slocknade i just det ögonblicket. Tack!

Ja, jag saknar skrivandet. Blev inte så mycket skrivande det sista året på gymnasiet heller. Gnistan slocknade som sagt och som pricken över i:t fick vi en ny lärare inom textkommunikationen. En lärare som inte visste det minsta om hur man ska lära ut så det blir intressant. (Inget ont om henne som person, men hon hade inte det lilla extra som vår andra lärare hade) I tvåan var det klockrent. Då kände man verkligen att man hade valt rätt linje. Det var deadlines varje vecka, en tidning som blev bara bättre och bättre publicerades för var vecka som gick. Man kände hur bra man var på att skriva, man var så nöjd med alla artiklar... Allt det bara dog ut då vi fick en ny lärare. Inte 1 ända tidning gav vi ut under hela årkurs 3. Det sved verkligen! Visst, det det hela låg ju på oss ungdomar också. Men det fanns ingen som puschade på oss, så som Magnus (vår mentor) gjorde!

Sitter och lyssnar på Lars Winnerbäck just nu och drömmer mig tillbaka till skolan, årkurs 2.  Jag trodde inte att jag skulle sakna det så mycket? Antagligen är det det att man lärde sig så sjukt mycket under det året och det var så underbart kul att få gå till skolan. Sommaren 2008 tog vi studenten och efter det fick vi alla hem en bok, en bok med de flesta av våra tidningar som vi publicerade i skolan. Det är grymt kul attt kika i den. Man blir så glad och många minnen väcks. Tänk att lilla jag fick alla lärare till att bli upprörda, just bara för att jag valde att spekulera kring hur lärare satte betyg mellan åren. Det var kul, men jag valde att vara anonym. Det blev en hel serie med artiklar kring detta. Och var gång var det alltid lika kul att höra vad lärarna hade att säga om just min artikel. Jag undrar jag, om de fortfarande inte vet vem det var som skrev artiklarna?

Tänkte att jag skulle visa lite för er hur det kunde se ut i våra tidningar och kanske bjuder jag på en och annan artikel. Fortsätt att läsa och följa mig bara så kanske ni får se! Kankse har jag just nu i detta ögonblicket valt att börja skriva igen? Kanske dyker det upp en rad krönikor, recensioner mm. Vem vet?